Storhandling på Maxi

Igår var jag på Maxi i Toftanäs och storhandlade med Alfred för första gången. Allt man gör första gången med Alfred blir lätt lite nervöst tycker jag. Ska han börja skrika i bilen när jag inte når honom (han sitter i baksätet). Ska han börja skrika i affären? Blir han för kall när jag går bland kyldiskarna? Blir han för varm i bilen? Hmm ja, ni vet, en miljon saker att oroa sig för... Hur som helst så var det ju bara att ta tjuren vid hornen och åka iväg.

Resan dit (ca 15 min) gick finfint, han sov hela tiden. Väl på plats försåg jag mig med en gigantisk familjevagn för att få plats med bilbarnstolen + alla kassar. (Äntligen kan man ta en av dessa stora vagnar som annars bara brukar stå ivägen för de mindre vagnarna som man egentligen vill ha). Trots den enorma storleken visade sig vagnen vara för liten. Bilstolen gick bara in på ett håll och tog då upp mer än halva vagnen och endast 2 kassar fick plats stående på botten. Resten av varorna fick jag trycka ner runt stolen och stapla lite på varandra. (Detta medförde såklart ännu en sak att vara nervös för: Ska varorna ramla ner på Alfred?)

Ingen av mina farhågor slog in och shoppingen gick smärtfritt. Dock tog det säkert dubbelt så lång tid som om jag haft en vanlig vagn eftersom familjevagnen visade sig väga bly och var totalt okontrollerbar. Jag är glad att inget mer än en ask körsbärstomater åkte ner vid mina kollisioner...

Väl inpackad i bilen igen pustade jag ut. Bara hemresan kvar och Alfred sov fortfarande gott i sin stol. Jag körde ut på motorvägen och tänkte på vad bra det var att han kunde sitta kvar i sin stol under hela tiden. Nej!! Stolen!! Jag kom plötsligt på att jag inte knäppt bältet på honom! Jag hade knäppt upp det inne i affären och sedan bara klickat i stolen i basen igen när vi kom ut. Jag blev helt kallsvettig. Ute på motorvägen utan bältad son, kan det bli värre?! Jag skippade påfarten till E6an, som jag egentligen skulle upp på och körde vidare - så långsamt jag vågade i högerfilen - i jakt på en avfart. Det blev vägarbete och enfiligt och jag hittade en kontrollplats (där man säkert inte får stanna) där jag stannade och gick ut och knäppte hans bälte. Puh!

Men nu kom nästa problem. Var är jag?! Mitt lokalsinne är ju, som bekant för alla som känner mig, inte det bästa. Jag såg en skylt mot Staffanstorp. Bra, därifrån hittar jag ju hem iaf, tänkte jag. Väl i Staffanstorp fanns skyltar mot Dalby, Gullåkra eller Åkarp... Dalby borde vara lite rätt håll, Åkarp kände jag igen, men visste inte var det låg och Gullåkra hade jag ingen aning om. Bak i bilen började Alfred stöna. Ok, en utväg som alltid funkar är att ringa Erold, som räddat mig ett antal gånger förr när jag kört vilse! Efter samtalet körde jag in i rondellen och på det håll som Gullåkra stod utmärkt stod nu även Lund. Varför skriver man inte Lund istället för Gullåkra utanför rondellen då?? Jag ska kontakta vägverket!

Det var massor av trafik efs jag nu hamnat i kl 17-rusningen. Alfred gnydde och stönade mer och mer och solen sken in så jag blev supervarm (som tur var bara på mig och inte på honom). Bara han inte börjar gallskrika, tänkte jag. På E22an var det vägarbete igen och trafiken stod stilla. Alfred slutade gny och blev helt tyst. Han är för varm och håller på att dö, tänkte jag (snacka om att leta efter saker att vara nervös för). Efter några minuters tystnad var jag tvungen att slå till på suffletten, då vaknade han och började gny igen. Hoppas han inte börjar gallskrika...

Tillslut kom vi hem och Alfred sov gott igen. Honom gick det nog ingen nöd på, och inte på mig heller när man tänker efter, men som sagt, första gången är alltid första gången. Jag lär mig nog!