Mamma på stan

Idag var Emil och jag på stan. Främsta anledningen var att hämta ut pojkarnas pass inför Gran Canaria-resan. På vägen därifrån kunde jag inte sluta titta i passen för de var så himla söta på sina bilder. Passbildskraven ändras ju hela tiden och nu var tydligen det enda kravet att munnen skulle vara stängd. Det känns lite som att någon suttit och dragit lott om hur korten ska se ut huvudet rakt, örat fram, munnen stängd...

Munnen stängd gällde dock inte på Emil och det var ju tur eftersom det nog hade blivit en evighetsprocess att ta kort då :)

Därefter knatade vi vidare till en barnaffär för att prova en bärsele som jag vill köpa. Jag känner att det är många fler lägen som man vill bära Emil än det var som jag behövde bära Alfred när han var liten. T.ex när man flänger runt med Alfred i lekparken är det lite småjobbigt dra vagnen från gungorna till klätterställningen till gungbrädan osv, eftersom Emil inte alls gillar att sitta ensam i vagnen i ett hörn av lekparken. Dessutom kan det nog vara bra att ha nu på semestern också. Så en sån här kommer det bli!

Sen bestämde jag mig för att nu när jag ändå bara hade ett barn med mig på stan så ville jag inte gå till nåt av de gamla vanliga "familje-vänliga" caféerna utan nu ville jag luncha någonstans för att jag ville det och inte bara för att det var praktiskt. Espresso House - mmm jag älskar deras kaffe och har inte varit där på evigheter - så det fick det bli! Lite smal gång att ta sig fram i med vagn när jag skulle beställa och jag blev genast en propp för folk som ville förbi. Inte tänka att jag är jobbig nu - jag har också rätt att vara här! Men jag flyttade iaf in vagnen förbi disken så att folk skulle ta sig förbi. Emil som nu börjat inse att jag kan försvinna började snyfta när han inte såg mig. Det hela resulterade i att jag under beställnings- och betalningsprocessen försvann ett antal gånger från kassan för att försäkra Emil om att jag fanns kvar och därför säkert fördröjde kön ännu mer :/


Nåja, jag slog mig ner vid ett bord. Tog av mig och Emil alla kläder och bildade snabbt ett litet klädberg i soffan. Packade upp haklapp, mugg, mat, "nödkex", våtservetter, leksak, napp... som snabbt täckte det lilla käcka runda bordet som inte alls var anpassat för små bebisarmar som sträcker sig efter allt. Min egen ceasarsallad och goda kaffe ställde jag på ett närstående litet käckt runt bord.

Värma barnmat - aha de hade faktiskt en mikro där man själv kunde värma. Men ändå lyckades jag värma den för varmt. När jag kom tillbaka med maten studerade jag min omgivning. 2 affärsmän i kostym med varsin dator, en student med dator, 2 damer som kanske jobblunchade - utan dator, 3 unga killar som satt och småpratade. För varm mat innebär att Emil får vänta för länge på varje sked, blir otålig och börjar skrika. Han skriker ganska högt dessutom. Säkert inte så populärt hos någon av de andra gästerna, men som tur var lugnade han sig ganska snabbt och nödkexen kom väl till pass. Min sallad tryckte jag in i stora tuggor mellan Emils skedar och kaffet glömde jag nästan bort och fick hälla i mig hälften av den kall samtidigt som jag packade ihop.

Japp, sen blev det såklart en bajsblöja också. Hmm, skötbord. Jodå, det hade de, men det fanns ingen fungerande toalett därinne. Det gick ju bra, men sen behövde jag kissa också. Toan var på nedervåningen så jag bar med mig Emil ner. Det var den minimalaste toalett jag varit med om och dessutom hade jag nya byxor med ett skärp som var för stort för hällorna. Bärandes på Emil var det i princip omöjligt att få upp dem. Ja, jag tog med honom in såklart eftersom jag inte hade någon vagn med mig ner och sätta honom på toalettgolvet var inget alternativ. Jag kom på en ny position - om jag ställde mig halvt i brygga med Emil på magen och lite lutandes mot väggen kunde jag använda båda händerna och därmed få upp skärpet och ner byxorna. Puh, sen kunde jag kissa med honom i knät och få upp byxorna hjälpligt iaf...

Så var det med min trendiga lunch som inte skulle vara "mamma-barn-vänlig". Men ändå, maten var god och det var rätt trevligt att slippa höra en massa andra småbarn skrika :)

Vintertid

Vintertid - det sägs ju att det är så skönt att man "får" en extra timme sådär på söndagen, men jag vet inte det jag... Barn är inte så bra på det här med att anpassa sig till nya tider och även en ynka timme tycks skapa ett jetlag utan like. I söndags morse vaknade Alfred vid 05.30. Ok, det var ändå inte så farligt. Värre har hänt. Idag vaknade däremot Emil vid 04.45 och var klarvaken. Trist att det var jag som drog nitlotten båda gångerna eftersom vi bestämt att Erold skulle ta hand om Emil under helgnätterna. Han vaknar nämligen väldigt mycket på natten och är inte alls särskilt glad. Ett charmtroll på dagen, men en mardröm på nätterna kan man säga. Natten till måndagen var det ju förstås min tur att ta hand om Emil igen och då passade han som sagt på att vakna vid 04.45. Men jag är ju ganska morgonpigg när jag väl kommer upp så jag satte igång med lite brödbak sådär vid 05.30 snåret. Det blev goda hålkakor till andrafrukosten kl 07.30!

Förutom dålig sömn så har det varit en härlig helg! Vi har mest varit hemma och myst vid brasan. Pojkarna börjar leka så smått med varandra och Emil avgudar Alfred och tycker att allt är roligt bara han får vara med honom :) Åka lära-gå-vagn är t.ex väldigt roligt!

Emil är duktig på att äta det mesta, men kladdigt blir det förstås!
 
Vi gick på promenad ner till Fågelsångsdalen bland alla höstlöv. Alfred cyklade första biten, men när vi kom ner i dalen fick han också gå. Det blev en promenad på ca 3 km. Han är duktig på att gå och tycker att det är roligt också. Det är bra. I slutet fick vi dock motivera oss lite med att räkna lyktstolpar, komma på olika frukter och leta pinnar. Mamman, som inte tränat på 3 veckor pga en evighetslång förkylning har rejäl träningsvärk i ljumskarna idag efter backträning med packning!

Inte alltid så lätt att vara mamma

Idag vid lunchtid messade jag två av Alfreds dagiskompisars mamma resp. pappa som också är föräldralediga och undrade ifall de ville ha en lekparksdate efter dagis. Alla skulle ta med sig eget mellanmål bestämde vi. Vädret såg lovande ut, fast ganska kallt, därför bestämde jag att varm choklad kunde passa bra. Alfred har tjatat om "drickchoklad" sedan vi var och hälsade på på Erold jobb i somras, men jag har tyckt att det hör till vintern och vill inte skapa några onödiga vanor med choklad till mellanmål. Men, som sagt, nu tyckte jag att det kunde passa. För säkerhets skull packade jag också ner muggar till de andra barnen. Och så var det mackor. Alfred har i förväg bestämt vilka sorters bröd han tycker om och inte tycker om och just idag så fanns det bara sådana som han bestämt sig för att han inte tycker om. Jaja, på utflykt brukar han ju äta det mesta, tänkte jag, och packade ner varsin macka åt oss.

På dagis utbryter jubel när Alfred får veta att vi ska till lekparken och att både X och Y ska följa med. Alla tre cyklar glatt på sina stödhjulscyklar och föräldrarna drar vagnarna med småbröderna och skjutsar på cyklarna när det behövs. Allt är idylliskt och trevligt. Några regnmoln börjar synas på himlen, men det blir nog inte regn... än iaf...

När vi är halvvägs framme börjar det droppa och när vi är framme regnar det rejält. Vi hittar ett träd som är ganska täckande under vilket vi tappert plockar fram vårt fika. Alla barnen blev glada över den varma chokladen :). Alfred vägrade äta mackan och tittade avundsjukt på de andra barnens vita bröd utan kanter... Lite gråt men inte så mycket. Fikat var över ganska snabbt och nu skulle det lekas. Mot klätterställningen. Nu har tydligen allt blivit en tävling. Alfred och barn X sprang mot klätterställningen, som ingen av dem kan ta sig upp i själv. Alfred skrek på mig att skynda mig och hjälpa honom upp eftersom barn Xs mamma hjälpte honom upp. Barn X triumferade genast att han vaaaaann!! och Alfred började gråta. "Jag ville också vinna - varför skyndade du dig inte mamma?". Lyckades iaf övertala honom att sluta gråta och klättra upp han med. Ner blev det rutchkana - som var blöt.  "Buääää, jag är blöt i rumpan". Mycket gråt. Jaha, jag skulle såklart ha tagit på honom regnbyxorna istället för de vanliga överdragsbyxorna, men jag kunde väl inte veta att det skulle regna... Jag frågade om han ville gå hem istället eftersom han verkade trött och blöt (och säkert hungrig, men det sa jag inte för då skulle väl mack-gråten börja igen). Nej, det ville han absolut inte. Ok, ett försök till - upp i klätterställningen, nu skulle han åka brandstång ner - med min hjälp förstås, för det gjorde barn Y, men hans pappa är 2 meter lång så det är lixom lite lättare för honom att hjälpa. Han brukar kunna hjälpa även Alfred, men just nu var han upptagen med sina två (varav ett gråtande) barn i andra änden av lekparken. Jag försöker hjälpa Alfred ändå. Misslyckat. Han slår näsan i stången och gråter såklart igen.

Nu bestämmer jag mig för att ge upp denna trevliga lekdate och gå hem i hällregnet. Alfred stortjuter vid beskedet, men nu har jag bestämt mig - det kommer inte bli bättre för att vi stannar. Emil som hittills suttit nöjd i vagnen och studerat allt som pågick, smittas nu av Alfreds gråt. Två gråtande barn, en vagn att dra och en cykel att skjuta på, i spöregn, med iskalla fingrar eftersom jag inte kan hitta mina vantar som jag vet att jag lade under vagnen. Tänkte att det vore rätt så skönt att jobba ändå. Vad gör man på jobbet kl 15? Mmm fikar, eller sitter på möte, eller sitter vid sin dator, ja vad som helst skulle varit bättre.

Väl hemma blev iaf allt bättre. Jag försökte prata med Alfred om vad som hänt - att det var dumt av mig att inte ta på regnbyxor men att man måste försöka att inte bli så ledsen och arg när saker går fel, att man måste äta macka även om man inte tror att man tycker om den, för annars blir man såhär trött och ledsen. "Jag förstår, mamma" svarar han på allt. Och jag tror nog att han förstår, men jag tror också att han glömmer det till nästa gång :/

Ja, kontentan är att det som kan verka som en trevlig grej i förväg kan bli en mardröm i verklighet :). Imorrn blir det vinteroverall på, det har jag bestämt iaf. Den är både varm och vattentät! Och ingen lekpark på vägen hem...

Glada killar på tåget påväg mot mormor och morfar! På nåt sätt känns det som jag börjar få rutin på tågåkande med barn. Jag har t.ex. lärt mig att bästa sättet att hålla de minsta nöjda är att ge dem så lite uppmärksamhet som möjligt. Kan låta elakt, men har funkat på både Alfred och Emil. Så genom att sätta Emil i bilstolen och låta Alfred titta på ipad så har man skapat sig lite egentid:-). Men på bilden leker vi tåg.

Dagis

Emil har redan hunnit bli 7,5 månader och att hämta Alfred på dagis är en av dagens höjdpunkter! Inte konstigt när barnen snabbt samlas i en ring runt honom och sjunger, klappar händerna och underhåller honom på alla möjliga sätt!