söndag 28 februari 2010
Grönt är skönt
torsdag 25 februari 2010
Hemmalekar
Vardagslivet i Lund lunkar på. Den här veckan har det varit lite spänning inblandad eftersom vi bjudit på ett hus. Men vi gav oss till slut så nu letar vi vidare igen...
I stället för att fokusera på maten som ligger på skeden är det väldigt roligt att snabbt och hårt bita tag i skeden när den kommer in i munnen. Genom att röra käkarna fram och tillbaka kan man sedan få skedskaftet att åka upp och ner. Det är jätteroligt! Dock tar själva matningen liiite längre tid just nu...
Skåp och lådor är underhållande!
Med filtar och lakan på tvättställningen blir det till en rolig koja som man kan krypa fram och tillbaka och leka titt-ut i!
Igår kom min kusin Anna på besök från Göteborg. Alfred fick hälsa på sin blivande syssling inne i magen!
Idag har Alfred och jag varit en runda på stan och även tittat in på bokrean. Det var inte helt lätt att ta sig runt bland alla hyllor och människor med vagnen så jag fastnade mest på barnavdelningen där jag kände att folk hade mer förståelse :)
I måndags var Linda & Albert hos oss. Man märker att grabbarna börjar få ut mera av varandra nu och Alfred är inte alls lika rädd för Albert längre, vilket är skönt! Här undersöker de pallen med stor noggrannhet. På tisdag ska jag passa dessa två herrar själv hela förmiddagen eftersom Linda ska på utbildning med jobbet. Rapport kommer nästa vecka...
I stället för att fokusera på maten som ligger på skeden är det väldigt roligt att snabbt och hårt bita tag i skeden när den kommer in i munnen. Genom att röra käkarna fram och tillbaka kan man sedan få skedskaftet att åka upp och ner. Det är jätteroligt! Dock tar själva matningen liiite längre tid just nu...
Skåp och lådor är underhållande!
Med filtar och lakan på tvättställningen blir det till en rolig koja som man kan krypa fram och tillbaka och leka titt-ut i!
Igår kom min kusin Anna på besök från Göteborg. Alfred fick hälsa på sin blivande syssling inne i magen!
Idag har Alfred och jag varit en runda på stan och även tittat in på bokrean. Det var inte helt lätt att ta sig runt bland alla hyllor och människor med vagnen så jag fastnade mest på barnavdelningen där jag kände att folk hade mer förståelse :)
fredag 19 februari 2010
En vecka gick fort
Nu är vi på väg hem igen efter 4 mycket lyckade dagar i Linköping. Vi hann träffa båda nykomlingarna i Alfreds växande kompisskara. Majken, 1 mån, och Sixten, 2 mån! En långlunch på stan med jobbande, barnfria vänner fick vi oxå till. Igår kom moster Marie, med kusinen i magen, och lekte med oss hela dagen.
Dagarna gick fort och det var egentligen fler jag velat passa på att träffa, men det fanns ingen tid tyvärr:(. We'll be back!
Nu ska vi hem och umgås med pappa i helgen, det blir mysigt tycker vi båda.
Tea och Majken
Hanna, Sixten och Alfred
tisdag 16 februari 2010
Pulka
måndag 15 februari 2010
Tuff tuff
lördag 13 februari 2010
fredag 12 februari 2010
Grus är godare än grönsaker!
Nu är det full fart här hemma. Helst av allt vill Alfred hålla till i hallen och smaka på allt grus som dras in av barnvagnen... Han kryper dit så fort han får chansen. När jag tittar på honom och frågar "Alfred, vad gör du?" Tittar han oskyldigt upp, flinar illmarigt och kryper iväg så fort han kan åt andra hållet. Tyvärr är ju jag än så länge snabbare än honom så när jag kommer ikapp stannar han upp och plockar ut stenarna ur munnen och håller dem i handen istället. Han är inte dum!
En annan smart sak han har kommit på är att man kan slänga den mat man inte vill ha på golvet. Han är väldigt selektiv och därför åker bara grönsakerna ner på golvet. Jag tror att det är rakt nedstigande led från farfar och pappa att inte gilla grönsaker (Farfar hävdar att han känner sig som en kanin när farmor packar ner en morot i hans matlåda och Erold tror inte på mig när jag säger att man får vitaminbrist om man inte äter grönsaker till varje mål). Pannkakor och kokta morotsbitar serverades på Alfreds bord. Alla morotsbitar åkte ner på golvet. När Erold försökte stoppa in dem i munnen på honom plockade han genast ut dem igen och slängde dem så långt bort han kunde. Om någon bit - Gud förbjude - skulle hamna i haklappen ägnade han stor möda åt att plocka upp den och kasta ned den på golvet. Dagen därpå följde samma procedur fast med broccolibitar. Nu har vi börjat med att mosa in grönsakerna i resten av maten, men det blir lite svårare att äta själv då!
Han har också börjat gå längs med möbler nu. Runt runt soffbordet och fotpuffen går han. Jag kom också på honom med att stå i nån sekund utan att hålla sig i alls, men när han upptäckte det själv blev han rädd och tog genast ett fast grepp i bordet igen.
Här om dagen blev det riktigt sorgligt när pappa skulle gå till jobbet. Förrut har han inte riktigt reagerat på när någon säger hejdå och går ut genom dörren. Men just denna morgon sträckte han sig långt efter Erold och skrek hjärtskärande när han skulle gå.
Idag ringde han också upp farmor på egen hand. Rätt som det är hör jag en röst nånstans och ser Alfred sitta med telefonen i handen. Han längtade väl efter sin farmor förstås!
Nu är det bara 5 veckor kvar av min mammaledighet - 4 själv för den sista veckan är Erold också ledig och vi ska till fjällen - bara 3 i Lund för nästa vecka ska jag och Alfred bo hos mormor och morfar i Brokind och passa på att träffa lite vänner! Känns skumt, ett år har gått riktigt fort, men å andra sidan har ju mycket hänt också. Men jag känner mig laddad för att börja jobba igen. Det känns skönt att Erold ska vara hemma. Om Alfred skulle börjat på dagis nu hade jag nog bara tyckt det var jobbigt att börja jobba. Nu kan jag istället se fram emot en fylld kyl och nystädad lägenhet varje dag när jag kommer hem... ;)
Förra helgen fyllde Erold år och Alfred hjälpte till att öppna paket!
Busunge
I tisdags var vi på öppna förskolan med de stora barnen. Där fick man spela gitarr (med långfingret såklart)...
...och äta riskakor, så det var en bra öppen förskola tyckte Albert och Alfred.
Påväg runt soffbordet
En annan smart sak han har kommit på är att man kan slänga den mat man inte vill ha på golvet. Han är väldigt selektiv och därför åker bara grönsakerna ner på golvet. Jag tror att det är rakt nedstigande led från farfar och pappa att inte gilla grönsaker (Farfar hävdar att han känner sig som en kanin när farmor packar ner en morot i hans matlåda och Erold tror inte på mig när jag säger att man får vitaminbrist om man inte äter grönsaker till varje mål). Pannkakor och kokta morotsbitar serverades på Alfreds bord. Alla morotsbitar åkte ner på golvet. När Erold försökte stoppa in dem i munnen på honom plockade han genast ut dem igen och slängde dem så långt bort han kunde. Om någon bit - Gud förbjude - skulle hamna i haklappen ägnade han stor möda åt att plocka upp den och kasta ned den på golvet. Dagen därpå följde samma procedur fast med broccolibitar. Nu har vi börjat med att mosa in grönsakerna i resten av maten, men det blir lite svårare att äta själv då!
Han har också börjat gå längs med möbler nu. Runt runt soffbordet och fotpuffen går han. Jag kom också på honom med att stå i nån sekund utan att hålla sig i alls, men när han upptäckte det själv blev han rädd och tog genast ett fast grepp i bordet igen.
Här om dagen blev det riktigt sorgligt när pappa skulle gå till jobbet. Förrut har han inte riktigt reagerat på när någon säger hejdå och går ut genom dörren. Men just denna morgon sträckte han sig långt efter Erold och skrek hjärtskärande när han skulle gå.
Idag ringde han också upp farmor på egen hand. Rätt som det är hör jag en röst nånstans och ser Alfred sitta med telefonen i handen. Han längtade väl efter sin farmor förstås!
Nu är det bara 5 veckor kvar av min mammaledighet - 4 själv för den sista veckan är Erold också ledig och vi ska till fjällen - bara 3 i Lund för nästa vecka ska jag och Alfred bo hos mormor och morfar i Brokind och passa på att träffa lite vänner! Känns skumt, ett år har gått riktigt fort, men å andra sidan har ju mycket hänt också. Men jag känner mig laddad för att börja jobba igen. Det känns skönt att Erold ska vara hemma. Om Alfred skulle börjat på dagis nu hade jag nog bara tyckt det var jobbigt att börja jobba. Nu kan jag istället se fram emot en fylld kyl och nystädad lägenhet varje dag när jag kommer hem... ;)
Förra helgen fyllde Erold år och Alfred hjälpte till att öppna paket!
Busunge
I tisdags var vi på öppna förskolan med de stora barnen. Där fick man spela gitarr (med långfingret såklart)...
...och äta riskakor, så det var en bra öppen förskola tyckte Albert och Alfred.
Påväg runt soffbordet torsdag 4 februari 2010
Snö, gråt, snor och vaccination
Igår var det babysim igen, men till vår stora besvikelse hade vår superinstruktör Lina övergivit vår grupp och vi fick en annan instruktör, som dessvärre inte var lika bra. Efter diskussioner i omklädningsrummet efteråt beslutade sig mammamaffian för att göra något åt saken genom att alla skulle ringa kansliet och önska tillbaka Lina. Och Hurra Hurra! Det funkade! Nästa vecka får Lina börja jobba på onsdagar igen - vare sig hon vill eller inte :)
Alfred var duktig iaf. Han lyckades ofrivilligt volta ner ifrån mattan när de skulle åka båt över poolen men efter lite host var han redo att hoppa upp igen. Längs med långsidorna på poolen finns en stång i höjd med vattenytan, om jag håller honom en bit ifrån den sträcker han ut armarna och tar tag i stången. Precis när han fått tag kan jag släppa honom så drar han sig in och hänger i stången med huvudet över vattnet. Mycket duktigt!
Promenaden till babysimmet igår var nog den värsta barnvagnspromenaden hittills. Bitvis gick snön upp över halva hjulen och jag fick vända på vagnen och med alla mina krafter dra den bakom mig för att komma över vallar, isblock och annat bråte längs vägen. Normalt tar det runt 25 min att gå men nu tog det nog närmare 45 och jag var helt genomsvettig. Erold undrade varför jag inte tog bussen hem om det nu var så jobbigt att gå dit. Hmm, det hade jag inte ens tänkt på. Har man påbörjat nåt får man väl slutföra det. "Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp" (Lars Winnerbäck). Men resten av dagen höll vi oss inne och det var inte för att Alfred var trött!
Idag var vi på besök på vår tredje förskola inne i Lund. Planen är att ställa oss i kö till några här, några i Stångby och några i Södra Sandby så att vi har alternativ var vi än kommer bo i höst! När jag kom till Blå avdelningen idag kl 10 så satt de 13 små 1-2-åringarna ute i snön i en liten ring och åt frukt. Det såg mysigt ut.
"Åh vad mysigt ni har det", sa jag.
"Ja, men vi börjar bli lite trötta på snön nu" sa en av de två fröknarna.
"Nej, men det är väl härligt med snö" sa jag hurtigt, "det är ju inte så ofta i Skåne!".
Ett av barnen börjar gråta och håller upp en kall liten hand mot fröken. (Alla barnen har bara en vante på sig för att kunna äta äpple) Båda fröknarna är upptagna med att ta på vantarna på varsitt annat barn och gråten tilltar och snoret rinner. Gråten smittar av sig på ett, två, tre, fyra, fem... andra barn. Snart är det en hel kör av gråt, floder av snor och 13 par små händer som sträcks upp i luften för att få hjälp. Fröknarna arbetar metodiskt för att hjälpa barnen. Eftersom de är så små kan många av dem inte ens resa sig själva i alla lager av kläder. Den ena fröken föser med sig de fem minsta gråtande små byltena in för att klä av dem - resten får komma sen för alla får inte plats i kapprummet samtidigt... Den fröken som är kvar ute tittar på mig och säger:
"Nu kanske du förstår varför vi längtar tills snön försvinner?"
"Ehum, jo, jag kan nog förstå det..."
Så småningom kom alla in och tårarna torkade. Eftersom Alfred verkade tillfreds med att bara sitta och iakta de gråtande barnen så hjälpte jag till med avklädningsprocessen av de andra barnen. Av var ju ingen match, men jag kan tänka mig hur det är när de ska klä på 13 barn! Jag är mäkta imponerad av förskolepersonal - men känner att jag är väldigt nöjd med mitt eget val av yrke...
Sen var vi med inne och lekte lite. Det är intressant för Alfred verkar gilla barn som är större än han själv mycket bättre än de som är mindre. Nu satt han helt lugnt och lekte med klossarna medan de andra barnen for omkring runt om honom. En tjej gav honom klossar och pekade på honom och sa "Dä". Det tyckte Alfred var kul och skrattade glatt. Det kan ju ha att göra med att de större barnen är vana vid andra barn och inte tar så mycket notis om Alfred. Han gillar absolut inte när mindre barn vill känna på honom! Men jag gillar inte heller när folk vill känna på mig, så det tycker jag han gör rätt i!
Efter besöket var det hem och äta lunch och sen iväg till BVC för andra svinvaccinationen. Det var fler som tänkt hinna dit precis innan de slutade vaccinera vid 14 så vi fick fint vänta på vår tur i väntrummet. Egentligen var det barn mellan 3-5 år som skulle vaccineras denna vecka, men efs Alfred var sjuk när vi skulle gått så fick han komma nu. Det var alltså stora barn vi lekte med i väntrummet, vilket såklart passade Alfred utmärkt. Vaccinationen gick också bra, hoppas inte det blir några sviter efter den heller. Enligt statistiken är det tydligen fler som får feber av andra sprutan.
Alfred har gjort en massa framsteg den här veckan. Han har satt sig upp från magliggande, rest sig upp från sittande med hjälp av sin lekpall, gått flera meter genom att hålla i ett lågt bord, och så klart övat upp sin hasningsförmåga ännu mer. Han är så duktig så! Dessutom börjar man kunna skönja lite jävlar anamma i honom. Han har ju också lyssnat på Lars Winnerbäck... Tidigare har han gjort ett litet försök att t.ex. sätta sig upp eller ställa sig upp, och när det inte gått har han givit han upp direkt och börjat gnälla. Nu kämpar han och stånkar och även om han misslyckas 5 gånger så fortsätter han. Det är rätta takter det!
Oj, det blev ett långt inlägg! Om ni kom ända hit var ni duktiga :) Erold jobbar sent ikväll och Alfred har somnat så nu ska jag nog pusta ut i soffan med en kopp te tror jag.
Alfred var duktig iaf. Han lyckades ofrivilligt volta ner ifrån mattan när de skulle åka båt över poolen men efter lite host var han redo att hoppa upp igen. Längs med långsidorna på poolen finns en stång i höjd med vattenytan, om jag håller honom en bit ifrån den sträcker han ut armarna och tar tag i stången. Precis när han fått tag kan jag släppa honom så drar han sig in och hänger i stången med huvudet över vattnet. Mycket duktigt!
Promenaden till babysimmet igår var nog den värsta barnvagnspromenaden hittills. Bitvis gick snön upp över halva hjulen och jag fick vända på vagnen och med alla mina krafter dra den bakom mig för att komma över vallar, isblock och annat bråte längs vägen. Normalt tar det runt 25 min att gå men nu tog det nog närmare 45 och jag var helt genomsvettig. Erold undrade varför jag inte tog bussen hem om det nu var så jobbigt att gå dit. Hmm, det hade jag inte ens tänkt på. Har man påbörjat nåt får man väl slutföra det. "Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp" (Lars Winnerbäck). Men resten av dagen höll vi oss inne och det var inte för att Alfred var trött!
Idag var vi på besök på vår tredje förskola inne i Lund. Planen är att ställa oss i kö till några här, några i Stångby och några i Södra Sandby så att vi har alternativ var vi än kommer bo i höst! När jag kom till Blå avdelningen idag kl 10 så satt de 13 små 1-2-åringarna ute i snön i en liten ring och åt frukt. Det såg mysigt ut.
"Åh vad mysigt ni har det", sa jag.
"Ja, men vi börjar bli lite trötta på snön nu" sa en av de två fröknarna.
"Nej, men det är väl härligt med snö" sa jag hurtigt, "det är ju inte så ofta i Skåne!".
Ett av barnen börjar gråta och håller upp en kall liten hand mot fröken. (Alla barnen har bara en vante på sig för att kunna äta äpple) Båda fröknarna är upptagna med att ta på vantarna på varsitt annat barn och gråten tilltar och snoret rinner. Gråten smittar av sig på ett, två, tre, fyra, fem... andra barn. Snart är det en hel kör av gråt, floder av snor och 13 par små händer som sträcks upp i luften för att få hjälp. Fröknarna arbetar metodiskt för att hjälpa barnen. Eftersom de är så små kan många av dem inte ens resa sig själva i alla lager av kläder. Den ena fröken föser med sig de fem minsta gråtande små byltena in för att klä av dem - resten får komma sen för alla får inte plats i kapprummet samtidigt... Den fröken som är kvar ute tittar på mig och säger:
"Nu kanske du förstår varför vi längtar tills snön försvinner?"
"Ehum, jo, jag kan nog förstå det..."
Så småningom kom alla in och tårarna torkade. Eftersom Alfred verkade tillfreds med att bara sitta och iakta de gråtande barnen så hjälpte jag till med avklädningsprocessen av de andra barnen. Av var ju ingen match, men jag kan tänka mig hur det är när de ska klä på 13 barn! Jag är mäkta imponerad av förskolepersonal - men känner att jag är väldigt nöjd med mitt eget val av yrke...
Sen var vi med inne och lekte lite. Det är intressant för Alfred verkar gilla barn som är större än han själv mycket bättre än de som är mindre. Nu satt han helt lugnt och lekte med klossarna medan de andra barnen for omkring runt om honom. En tjej gav honom klossar och pekade på honom och sa "Dä". Det tyckte Alfred var kul och skrattade glatt. Det kan ju ha att göra med att de större barnen är vana vid andra barn och inte tar så mycket notis om Alfred. Han gillar absolut inte när mindre barn vill känna på honom! Men jag gillar inte heller när folk vill känna på mig, så det tycker jag han gör rätt i!
Efter besöket var det hem och äta lunch och sen iväg till BVC för andra svinvaccinationen. Det var fler som tänkt hinna dit precis innan de slutade vaccinera vid 14 så vi fick fint vänta på vår tur i väntrummet. Egentligen var det barn mellan 3-5 år som skulle vaccineras denna vecka, men efs Alfred var sjuk när vi skulle gått så fick han komma nu. Det var alltså stora barn vi lekte med i väntrummet, vilket såklart passade Alfred utmärkt. Vaccinationen gick också bra, hoppas inte det blir några sviter efter den heller. Enligt statistiken är det tydligen fler som får feber av andra sprutan.
Alfred har gjort en massa framsteg den här veckan. Han har satt sig upp från magliggande, rest sig upp från sittande med hjälp av sin lekpall, gått flera meter genom att hålla i ett lågt bord, och så klart övat upp sin hasningsförmåga ännu mer. Han är så duktig så! Dessutom börjar man kunna skönja lite jävlar anamma i honom. Han har ju också lyssnat på Lars Winnerbäck... Tidigare har han gjort ett litet försök att t.ex. sätta sig upp eller ställa sig upp, och när det inte gått har han givit han upp direkt och börjat gnälla. Nu kämpar han och stånkar och även om han misslyckas 5 gånger så fortsätter han. Det är rätta takter det!
Oj, det blev ett långt inlägg! Om ni kom ända hit var ni duktiga :) Erold jobbar sent ikväll och Alfred har somnat så nu ska jag nog pusta ut i soffan med en kopp te tror jag.
tisdag 2 februari 2010
Vinterpromenad
måndag 1 februari 2010
Shopping
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
