Som avslutning på min mammaledighet och som invigning av Erolds pappaledighet tillbringar vi just nu en vecka med mormor och morfar i Hamrafjället i Härjedalen. Det hela började lite trevande eftersom Alfred dagen innan vi skulle åka hemifrån vaknade med 39 graders feber. Planen var att åka upp till mormor och morfar i Linköping på fredagkvällen för att sedan puttra vidare 70 mil upp till Hamra på lördagen. På fredageftermiddagen hade Alfred fortfarande hög feber, men vi beslutade oss för att ge honom alvedon och iaf köra upp till Linköping. Resan gick bra men på lördagen hade febern inte gett sig, så vi bestämde oss för att vänta åtminstone en dag innan vi åkte igen.
Alfred har ju vanligtvis en glupande aptit och vill helst, förrutom sin egen mat, även äta upp innehållet på våra tallrikar, men sjukdomen gjorde att han helt tappade aptiten. Ingenting ville han äta. De första dagarna gick det bra med välling, men sen vägrade han det också. Som tur var drack han gärna vatten iaf, så vi var aldrig så väldigt oroliga. Men nu förstår jag hur föräldrar har det som måste truga i sina barn all mat...
På söndagsmorgonen hade han fortfarande lite feber, men vi startade resan ändå. Resan tog ca 11 timmar och allt gick jättebra fram tills det var ca 200 meter kvar till stugan. Alfred hade börjat tröttna ca en timme tidigare och allt vi ville var att komma fram. Upp mot stugan var det en lång och krokig backe med ca 1 dm nysnö som fallit under eftermiddagen och innan vi visste ordet av satt vi fast med bilen i snön... Vi kom varken framåt eller bakåt... Inte precis vad man önskade sig i det läget. Sjuklingens ytterkläder låg otaktiskt nog nerpackade långt ner i nån väska längst in i bagageutrymmet så han fick viras in i mormors jacka och bäras den resterande biten upp till stugan. Pappa och morfar lyckades fixa sand och trixa loss bilen till slut och så var allt frid och fröjd igen!
Nu har vi varit här i 4 dagar och varvar längdåkning med utförsåkning. Mormor och morfar har varit barnvakt endel - med blandat resultat, men han blir inte helt hysterisk iaf!
Vi har hyrt en fjällpulka hela veckan så att Alfred kan följa med oss ut på fjället. Idag åkte vi alla fem upp till en stuga på fjället där det tillagades våfflor på vedspis och Alfreds mat fick värmas i vattenbad. Det var väl inte det mest njutbara väder uppe på fjället. Men Alfred låg väl inbäddad i sin pulka och sov, skyddad från blåst och snö, och var inte ett dugg orolig när mamma och pappa skulle ta honom upp och ner för diverse mer eller mindre branta backar :)
Det har hänt enormt mycket med Alfred sedan han frisknade till. Det är som om han måste ta igen allt han inte orkade lära sig medan han var sjuk. Allt detta har han lärt sig under veckan:
Skratta när man frågar "Kan du skratta?"
Peka på näsan/magen när man frågar "Var är näsan/magen?"
Spela på läppen på beställning
Sträcka upp handen när man säger "Hej hej!"
Dansa på beställning (typ headbanga :))
Säga NEJ och skaka på huvudet! (Används mycket flitigt...)
Imorrn väntar en stor dag, nämligen Alfreds 1-års-dag! Han somnade gott ikväll ändå, trots den spänning han måste känna inför sin stora dag...
Bilder från vår semester kommer senare för här är uppkopplingen för dålig!
På resan upp fick morfar agera solskydd medan sjuklingen sov sin tillfrisknadssömn.
Mormor och Alfred läser favvoboken.
Alfred undrar när han ska få prova pjäxorna... 
Pulkatur i spåret med morfar
Mina coola grabbar kom och hejade när jag och mormor åkte i backen. Alfred gillade sina nya solbrillor!
Turen över fjället var lite snöig...
...men Alfred sov gott...
...och till slut skymtade vi en stuga i horisonten!
Ingen värme fanns det i stugan, men det gick att köpa våfflor gjorda på vedspis! Alla gillade våfflorna - även Alfred!
Och 1-års-dagen firades såklart!
