I helgen har Alfred varit otroligt "pappig". Det är bara pappa som duger. Själv är jag inte mycket värd längre. Möjligtvis kan jag duga att hålla i för att kunna gå till pappa... Är det tacken man får för att man ägnat ett år av sitt liv för att ta hand om denna lilla parvel??
Nej, skämt åsido så tycker jag att det är jättebra att han tyr sig till Erold minst lika mycket som till mig och faktiskt är det ganska så skönt att vara den som får äta ifred utan att ha någon som klänger ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar